Alla teckensnitt är enhetliga på så sätt att man ska kunna känna igen utseendet på dem utan att se hela uppsättningen. Detta kan man göra genom att titta på olika kännetecken av bokstäverna. Olika delar av bokstäverna har därför namn.
Detaljer man kan titta på är till exempel om teckensnittet har seriffer och hur stor skillnaden är mellan grund- och hårstreck. Grundstrecken är de tjockare delarna av ett tecken, medan hårstrecken är de tunnare. Serifferna är klackarna på bokstäverna.
Man säger också att gemena bokstäver (små), som d och h, har uppåtstaplar, medan p, q och y har nedåtstaplar. Vissa gemener har både stapel och kropp, som a, o, u och e. Lilla t har en fot och runda bokstäver har ansvällningar.
Gemena bokstäver beskrivs med ett system med fyra linjer, som täcker in staplar, underhäng, topp- och baslinjer.
Versaler (stora bokstäver) beskrivs med ett tvålinjesystem. Ibland väljer man dock att tala om en tredje linje, medellinjen, som motsvaras av gemenernas topplinje.
