Man kan skilja på osynlig och synlig typografi. Den synliga kallas ibland för dekonstruerad typografi (när den verkligen sticker ut) medan den osynliga finns i t ex skönlitterära böcker (den tänker man inte så mycket på).
Teckensnittet omfattar ett komplett alfabet med gemensamt utförande men med individuella särdrag beträffande radlängd, radavstånd, teckensnitt, teckengrad, stycken, spaltarrangemang, mellanrubriker, ordmellanrum och bokstavsmellanrum.
Genom att lära sig beståndsdelarna är det lättare att känna igen ett typsnitt.
Det finns också varianter på teckensnitten. Snittvarianternas antal till ett teckensnitt varierar men vanligast är: kursiv, bold (fet), condensed, semi bold, kapitäler osv.
Teckensnittsfamiljer består först och främst av atikvor och sanseriffer. Antikva typsnitt är skapade för att bilda en slags räls för ögat med hjälp av seriffer (de små klackarna), medan sanseriffer (linjära typsnitt) är tydliga för få ord t ex i rubriker eller tabeller och faktarutor.
Två krav man kan ha när man väljer teckensnitt är att det skall passa in i sammanhanget och att det skall gå att läsa utan svårighet.
Typografi handlar om att sätta och utforma text. Det kan vara:
