Energin i atomer och molekyler kan bara anta vissa väl bestämda nivåer.
Energin är kvantiserad. Bilden till höger visar energinivåer i väteatomen.
Elektromagnetisk strålning består av partiklar, små vågpaket, som kallas
fotoner.
Fotonen har en viss energi, som ges av ekvationen
där E är energin, h är Plancks konstant och är fotonens frekvens.
I synligt ljus beror ljuset färg på dess frekvens.
Kemiska ämnen ger spektra när de växelverkar med
elektromagnetisk strålning.
Många kemiska analysmetoder bygger på att ämnena ger spektra när de utsätts
för elektromagnetisk strålning.
Ett diagram som visar vilka våglängder ett prov sänder ut eller absorberar.
Absorption
Om en atom eller molekyl träffas av en foton kan atomen eller molekylen
ta upp energin som finns i fotonen. Fotonen absorberas och försvinner. Detta
inträffar dock bara om energin i fotonen precis motsvarar skillnaden
mellan två energinivåer i atomen/molekylen. Annars passerar fotonen
opåverkad. Strålningen går då rakt genom materian.
En atom/molekyl som tagit upp energi och hamnat i en högre energinivå är exciterad. Den strävar efter att falla tillbaka till lägsta möjliga energinivå.
Ett sätt den kan göra detta är genom att avge överskottsenergin i form av
en foton. Atomen/molekylen avger elektromagnetisk strålning, t.ex. synligt
ljus. Fotonen får då en energi som precis motsvarar skillnaden mellan energinivåerna
i atomen/molekylen. Detta är en process som kallas emission. Om exciteringen
beror på absorption av strålning kallas processen fluorescens.
Ett spektrum kan tala om vilket ämne man har i ett prov.
Energinivåerna i atomer och molekyler är unika för ett visst ämne. Ämnet kommer
bara att absorbera strålning där fotonerna har precis de energier som motsvarar
skillnaden mellan olika energinivåer. Om man undersöker vilka våglängder som
försvinner, när man belyser ämnet med strålning av olika våglängd, får man
ett spektrum. Detta kan t.ex. användas för att ta reda på vilket ämne det
är.
Fundera över
Hur många toppar kommer det att bli i ett spektrum från atomen/molekylen
i animeringen här ovan?
Man kan bestämma ett ämnes koncentration genom att mäta hur mycket ljus
ett prov absorberar. Hur mycket strålning som absorberas beror på koncentrationen
av det absorberande ämnet. Vi skall titta på hur man kan använda synligt
ljus, för att bestämma koncentrationen av ett ämne i en lösning.
En apparat som mäter hur mycket ljus ett prov absorberas kallas fotometer.
Om man dessutom systematiskt kan variera våglängden, så att man kan få ett
spektrum från provet, kallas apparaten en spektrofotometer.
I spektrofotometern mäts hur mycket ljus som skickas in i provet, och hur mycket som passerar genom.
Andra spektroskopiska metoder
Ett spektrum kan ge information om hur en molekyl ser ut.
Energinivåerna i en molekyl påverkas av hur atomerna i molekylen sitter kopplade till varandra. Därför innehåller olika typer av spektra information om den kemiska strukturen hos en molekyl.
IR-spektra , kan bland annat tala om vilka funktionella grupper som finns i en molekyl.
Spektrofotometer
Absorption av strålning i det infraröda området beror på vibrationer och svängningar i molekylen. Hur atomer i en molekyl vibrerar beror på hur de är kopplade till varandra. Därför kan man få information om vilka funktionella grupper som finns i en molekyl genom att studera ett IR-spektrum från ämnet.
Kärnmagnetisk resonans,
NMR kan ge information om uppbyggnad, tredimensionell struktur och rörelse
hos molekyler.
NMR-spektra kan tala om både struktur och rörelse i en molekyl. Samma teknik används inom medicinen i en apparat som kallas ”magnetkamera”. NMR ger bl.a. information om hur många väteatomer som sitter på varje kolatom, vilka funktionella grupper som finns i en molekyl och hur långt olika väteatomer sitter från varandra i molekylen. Med hjälp av den informationen kan man skapa sig en tredimensionell bild av hur molekylen ser ut, och ibland även av hur den rör sig.
NMR-spektrometer
Här till höger ser vi den tredimensionella strukturen hos ett prion-protein. Prioner orsakar bland annat galna ko-sjukan. Bilden visar schematiskt hur peptidkedjan är veckad. Strukturen har bestämts med hjälp av NMR-spektroskopi. Den andra och vanligaste metoden att bestämma rymdstrukturen hos proteiner är röntgendiffraktion.