Först använde man bara glasfönster i kyrkor och kloster i Sverige. Men på 1600-talet började man också använda fönsterglas i hem som hade mycket pengar. Fönstren var nästan alltid små, men i stora palats hade man stora öppningar och det fanns fyra bågar i en karm. Glasrutorna var kvadratiska och man använde spröjsar av bly.

På 1700-talet började man använda spröjsar i trä. De var mer stabila och glasrutorna kunde vara tyngre. Ofta satte man tvärposten högre upp, så att man fick två kvadratiska rutor uppe och två rektanglar nere i fönstret.

Glas var en lyx, och man betalade en extra skatt för det mellan 1743 och 1809. På 1800-talet började också fattiga människor ha glas i sina fönster. I slutet av 1800-talet kunde man göra större glasrutor och då behövde man inte spröjsar. En båge kunde ha en hel ruta.

Från början blåste man glaset, tjockleken var ojämn och det fanns blåsor i glaset. På 1700-talet var glaset grönt men på 1800-talet började det bli klarare. I mitten av 1800-talet blev glaset ganska jämnt, och det hade ingen färg och inga blåsor. Man kunde också göra större glasrutor. 1913 började man tillverka glas i maskin men man slutade inte blåsa fönsterglas förrän 1933.

(Källa: Stockholms länsmuseum)