Dramats utveckling


Antiken
(500 f Kr - 400 e Kr)

I antikens Grekland hade teatern en stor betydelse. Våra dagars föreställningar på till exempel Dramaten eller Stadsteatern har sitt ursprung i 500-talets (före Kristus) körsång.

Så småningom fick körledaren en större roll och snart kompletterades kören av en uppsättning manliga skådespelare som spelade både kvinnor och män. Först på romartiden fanns det också kvinnliga skådespelare, även om detta inte tillhör vanligheterna förrän långt senare.

Teatern bestod rent fysiskt av en rund scen, en kuliss, kallad "skene" och så läktare i halvcirkelform runt scenen. Skådespelarna gick på höga styltliknande skor och bar masker.

Det fanns olika typer av dramer: tragedier (tragiskt slut), komedier (lyckligt slut) och satyrspel (om myter). I april i samband med Dionysosfesten hade man varje år dramatävlingar.

Medeltiden
(400 - 1400-tal)       

Under medeltiden skedde ingen teaterutveckling, snarare tvärtom. Den klassiska teatern försvann och man spelade religiösa mirakelspel och enklare farser.

Renässansen
(1400-1600-tal)

Under 1500-talet i Italien utvecklade man de kringresande teatersällskapens mimer och farser till en teatertyp som kom att kallas Commedia dell'Arte (betyder ung. professionell komedi). Denna komedi var mycket folklig och den går ut på att samma karaktärer finns med i pjäs efter pjäs. Karaktärerna är mycket stereotypa. T.ex. finner man Harlekin, narren och så Pantalone, den gnidne köpmannen. Inom Commedia dell'Arte var det vanligt med kvinnliga skådespelare.

Läs mer om Commedia dell'Arte | 1 | 2 | 3 |

Det var dock i England som den stora teaterrevolutionen kom under renässansen. Drottning Elisabet I regerade i England under slutet av 1500-talet och hon har givit namn åt just den elisabetanska teatern. Teaterbyggnader uppfördes, till exempel Shakespeares "The Globe" och teatern var oerhört populär. Shakespeare skrev antika genrer som tragedi och komedi men också nya genrer som sagospel och historiska dramer. På Shakespeares tid spelade manliga skådespelare både män och kvinnor.

Läs mer om Shakespeare och den elisabetanska teatern

I Frankrike startade en annan viktig trend i teaterhistorien under 1600-talet, nämligen franskklassicismen. Man sökte sig tillbaka till det antika dramat och införde ännu strängare regler för hur en pjäs fick vara. Den finaste genren var förstås tragedin och den skulle strikt följa de tre enheterna: tiden, rummet och handlingen. Koncentration och trovärdighet var nyckelorden: en handling, ett dygn och ett rum. De strikta reglerna påminner lite om de danska dogmafilmerna nu i slutet av 1900-talet.

Om dogma 95

Racine som skrev tragedien Fedra och Molière som bland annat skrev komedierna Tartuffe, Den inbillade sjuke och Den girige är namn att minnas från denna epok. Dessa dramer sätts upp med jämna mellanrum idag. Teaterbyggnaderna finner den form de fortfarande har (under tak, med parkett och balkong och så vidare)

Om den franskklassicistiska teatern

Upplysningen
(1700-tal)

Under upplysningen fortsätter teatern i franskklassicismens anda.

Förromantiken och romantiken
(sent 1700-tal och tidigt 1800-tal)  

Under romantiken lämnar författarna de strikta reglerna och sneglar mer på Shakespeares dramer. Han hade ju varit glömd i sekler. Goethe skriver sitt mästerverk Faust under förromantiken.

Realism, naturalism och symbolism
(1800-tal till sekelskifte)

Under realismen och naturalismen sätter man det verklighetstrogna och det vardagliga i centrum. Så också inom teatern. Det naturalistiska dramat skildrar också samhälleliga problem så som August Strindberg gör i sin pjäs Fröken Julie (kärlek över klassklyftor och könsfrågan) och norrmannen Henrik Ibsen i Ett Dockhem (om kvinnans situation).

De symbolistiska dramer som skrivs tappar kravet på trovärdighet. Rum, handling och tid är flytande. Både Strindberg och Ibsen skrev symbolistiska dramer.

Om Strindberg

Om Ibsen

Modernismen
(1900 -1930-tal) 

Vid tiden för de olika -ismerna, dadaismen, surrealism, expressionism och så vidare experimenterar man en hel del med dramats form, precis som med dikten. Strindbergs Ett drömspel kan sägas vara en expressionistisk pjäs, där uttrycket sätts i centrum och handlingen förlorar sina konturer.

En annan pjäsförfattare som precis som Strindberg pendlat mellan realism och expressionism är amerikanen Eugene O'Neill. På 20-talet skrev han en del modernistiska dramer, influerad av Nietzsche, Freud och Jung. Han är dock mest känd för sin tragedi: Lång dags färd mot natt som handlar om problemen i O'Neills egen familj.

Ytterligare en dramatiker som lämnat djupa spår i teaterns historia är tysken Bertold Brecht. Han ville få publiken att ta ställning till det den såg på scenen och skapade därför något som kallas "distanseringseffekter" och som gör att publiken omöjligen kan leva sig in i berättelsen, utan behåller förmågan att värdera och ger åskådaren möjlighet att uttrycka vad han / hon tycker om det hon ser. Ofta vänder han sig genom direkt tilltal till publiken.

Brecht var marxist och en förebild för politisk teater. En av hans mest kända pjäser är Mor Kurage. Han tvingades i exil under Hitlers regim och levde under en kortare tid i Sverige.

Om Brecht

Absurdismen
(1950-tal)  

I mitten av 1900-talet kommer två författare ut med varsitt dramatiskt mästerverk. Det är Samuel Beckett, irländare men bosatt i Paris och rumän-fransmannen Eugène Ionesco. Deras stil kallas absurdism och kännetecknas av att en känsla av meningslöshet i tillvaron härskar. Det är efter andra världskriget och man ser tillvaron som absurd och orimlig.

I Becketts pjäs I väntan på Godot väntar luffarna Estragon och Vladimir på någon som heter Godot (Gud?) men som aldrig kommer. I Stolarna av Ionesco väntar man en gäst som ska berätta något viktigt. Gästen kommer men han lyckas aldrig få fram det han ska säga.

Konstiga situationer, människor som talar förbi varandra, goddag-yxskaft-repliker m.m. gestaltar den aburdistiska teaterns budskap om meningslöshet.

Om Beckett

Om Ionesco

Idag

I Sverige idag finns ett antal dramatiker, bland dessa finner vi Lars Norén med sitt intresse för människor i samhällets periferi. Han har skrivit pjäser som familjedramat Kaos är granne med Gud och om utslagna och missbrukare i den omdebatterade pjäsen Personkrets 3:1.

Teatern har under de senaste årtionden blivit mer mångfacetterad. Man finner uppsättningar av klassiker, nya moderna pjäser, experimentteater, barn- och ungdomsteater sida vid sida. Amatörteatern växte under 70-talet och fria teatergrupper frodades, bl.a. Nationalteatern och Pistolteatern.

Idag finns ett antal scener runt om i landet och vi har fortfarande ambulerande teatersällskap, som sommarens parkteater.

Några av Stockholms scener:

Dramaten

Operan

Boulevardteatern    

Stadsteatern

Folkoperan

Orionteatern

Södra teatern

Regina