1900-talet, ja, det de flesta av oss uppfattar som vårt eget århundrade. Inte har det blivit lättare att sammanfatta bara för att vi nu befinner oss på andra sidan en millenniegräns. Alla gränsdragningar är ju godtyckliga och beror på vad man vill visa. Många menar att det egentliga 1900-talet började först i och med det första världskriget. 1914 är då den verkliga gränsen mellan det gamla och det nya.
Världen hade ju blivit en till synes bättre plats. Den ökande industrialiseringen, urbaniseringen och den tekniska utvecklingen hade givit ökad levnadsstandard och hälsa, bättre kommunikationer, bättre utbildningsmöjligheter för allt fler, allmän rösträtt, kvinnofrigörelse, demokratisering men det fanns en baksida. Världskrigens fasor, demokratins kris i och med fascismen, nazismen och kommunismens avarter är de tydliga uttrycken för detta. Tilltron till de naturvetenskapliga metoderna rubbades och jämnade vägen för nya tankar. Naturvetenskapen som modell för allt kunskapssökande ifrågasattes alltmer och en ny humanvetenskap grundad på förståelse snarare än mätbara fakta började ta form.
Ett tag hade det sett ut som om upptäckternas och uppfinningarnas tid var slut och vad som återstod bara var att fylla i konturerna och några vita fläckar. Men den nya tidens ökande komplexitet gav upphov till en ny osäkerhet när gamla begrepp och ideal ifrågasattes. Det skedde inte minst inom naturvetenskapen där fysiken under några decennier förvandlade bilden av den fysiska verkligheten från något begripligt till något fullständigt nytt och svårgripbart.
Även synen på människan förändrades på ett omvälvande sätt, framför allt genom Freuds banbrytande teorier om det mänskliga psyket.
I denna nya situation sökte sig författare, konstnärer och musiker nya vägar, nya uttrycksmedel för att gestalta sin upplevelse av världen. I brist på bättre begrepp brukar vi kalla detta modernismen. Det är ett samlingsbegrepp för en rad s.k. ismer, riktningar inom konsten, musiken och litteraturen. Det är dessa vi ska studera närmare i detta avsnitt. Men först lite om bakgrunden.
Europa före 1914
Europa bestod i början av 1900-talet av två maktblock
som i princip hade delat upp resten av världen mellan sig. Man trodde
denna balans var stabil och tanken på ett krig var främmande. Skulle
det bli ett krig skulle det bli mycket kort. Så blev det ju inte. Efter
åratal av totalt meningslöst ställningskrig längs de
leriga skyttegravarna som sträckte sig genom hela Europa utefter två
fronter blev resultatet ett förött Europa, en förlorad manlig
generation (10 miljoner döda, mest soldater), ett förödmjukat
Tyskland som vid krigsslutet utsågs till syndabock. Detta lade i sin
tur grunden till nazismen - och därmed till nästa världskrig
genom en effektiv nationalistisk propaganda. I Ryssland tog bolsjevikerna
makten 1917 och skapade så småningom en terrorregim som blev en
av supermakterna - Sovjetunionen.
Man tycker kanske att de tekniska landvinningarna och de allt bättre kommunikationerna skulle ha lett till en ökad internationalisering men följden blev den motsatta. Detta trots att både den växande arbetarrörelsen och kvinnoemancipationen var internationella fenomen. I stället drevs det nationalistiska tankarna allt längre mot chauvinism, nazism och fascism och resultatet blev ett nytt världskrig, än mer förödande genom de tekniska framstegen. Nationalismen fortsatte att vara en levande kraft i många länder trots att begreppet nation som gemenskap kanske inte längre betyder så mycket.
Naturvetenskap i kris?
Det var inte bara teknologins baksida med förstörelsevapen
och miljöförstöring som rubbade tilltron till naturvetenskapen.
Man började även ifrågasätta naturvetenskapens metoder baserade på mätbara data och matematik som idealet för allt kunskapssökande. Genom hela historien har vi sett olika uttryck för motstånd och uppror mot det förnuftsdominerande tänkandet. Nu, under de första decennierna av 1900-talet är det naturvetenskapens flaggskepp fysiken som själv står för ifrågasättandet.
 Marcel Duchamps - Nu descendant un escalier |
Det är den klassiska mekaniken som förlorar sin absoluta giltighet. Den beskriver verkligheten som ett spel mellan kroppar i rörelse. Om man känner till massan hos kulorna i en kulpåse och kraften bakom en gosshand som kastar ut kulorna över golvet etc, kan man i princip räkna ut var de kommer att hamna. Världen är m.a.o. helt förutbestämd och går i princip att räkna ut. Einstein med sina båda relativitetsteorier och Heisenberg med sin osäkerhetsrelation visade att detta inte är absolut giltigt, utan den klassiska mekaniken blir ett särfall, inte falskt, men bara giltigt i vissa delar av verkligheten, den del vi upplever med våra sinnen. Osäkerhetsrelationen visade att man inte samtidigt kunde observera ett fenomen på kvantnivå utan att störa det. |
Den som observerar fenomenet kan inte längre hålla sig utanför det som studeras. Därmed blir objektiv kunskap omöjlig - det finns inga orsakslagar, bara sannolikhetslagar. Heisenberg visade till sin stora förvåning och till Einsteins oförställda missnöje ("Gud spelar inte tärning!") att när vi kommer ned till tingens innersta nivåer finns inget sådant som orsak och verkan, bara sannolikheter.
Fysiken handlade inte längre om världen i sig utan om vår erfarenhet av den. Känns det igen? Precis som Robinson hittade människan fotspår i sanden men fann att det var hennes egna...
Filosofer
Även inom andra områden ifrågasattes förnuftet och
de naturvetenskapliga metodernas överlägsenhet. Vi har redan stött
på viljefilosoferna Schopenhauer och Nietzsche. Henri Bergson
(1859-1941) var en filosof som också tog fasta på viljan som
formande kraft. Han menade att den verklighet naturvetenskapen beskriver
bara utgörs av passiv, statisk materia och att kunskap om den verkliga
verkligheten bara kan nås genom intuitionen. Denna verklighets
grundläggande princip kallade han élan vital - livskraften
som är drivkraften bakom all utveckling.
På det sättet kunde Bergson fylla tomrummet efter naturvetenskapens bild av världen som en död, förutsägbar maskin på samma sätt som romantikerna sökt ett alternativ till upplysningstidens materialism.
Man kunde också drabbas av total pessimism och se den mekanistiska världsbilden som ett dekadensfenomen i den västerländska kulturen stadd i upplösning. Oswald Spengler (1880-1936) skrev i sin bok Västerlandets undergång att alla civilisationer föds och dör som andra organismer och att det nu var dags för den europeiska kulturen att gå under.
Kritiken av naturvetenskapen fördes huvudsakligen efter två linjer, en hård, anti-demokratisk som hyllade viljan, makten, myten och en mjukare demokratisk som hävdade alla de värden som hotade att förtrampas av teknokratins landvinningar.
Synen på människan
Naturvetenskapens metoder präglade förstås fortfarade
mycket av vetenskapen om människan. Den behaviouristiska psykologin
utgår från mätbara, objektiva fakta och företrädarna
hävdade att alla mänskliga beteenden är inlärda
utifrån schemat stimulus - respons. En viss retning ger ett visst resultat
och därigenom kan man genom belöning och straff prägla människor
att bli i stort sett vad som helst, på gott och ont. Återigen
möter oss idén om människans inre som ett oskrivet blad.
Människan är mätbar och möjlig att manipulera och hur
det kan gå beskrivs till exempel i Aldous Huxleys framtidsskildring
Du sköna nya värld från 1932.
Den som kom att få störst inflytande var förstås Sigmund Freud (1856-1939) med sin psykoanalys. Han var läkare verksam i Wien under den mycket kulturellt vitala tiden kring sekelskiftet och kom genom sin praktik att formulera revolutionerande antaganden om människonaturen.
I stället för att se människan som en upplyst varelse med ett förnuftstyrt medvetande menade han att människan innerst inne är ett djur, helt styrd av sina drifter - sexualdriften och dödsdriften. Eftersom samhället inte kan existera under sådana förhållanden måste drifterna förträngas vilket antingen leder till olika former av psykisk ohälsa eller sublimeras, det vill säga omformas till något socialt acceptabelt och kanske till och med nyttigt och bra. Freud såg faktiskt hela kulturen - konsten, litteraturen, religionen som sublimeringar av de ursprungliga drifterna. Människans medvetande och förnuft - det han kallade jaget - är alltså bara en liten, liten del av hennes psyke. Detta domineras av Detet - drifterna och Överjaget - kontrollinstansen, samvetet, de normer som samhället lärt henne att hålla sig till. Människan-djuret kan därför aldrig riktigt finna sig till rätta i världen eftersom hennes sanna natur förnekas. Många av de här tankarna finns i hans bok Vi vantrivs i kulturen från 1932.
Freuds metod byggde på fria associationer och drömmar där han menade att det undermedvetna - allt det som inte hör till Jaget - kom till uttryck. 1900 publicerade han sitt verk Drömtydning som blev mycket betydelsefullt för många konstnärer och diktare. Man tog fasta på drömmarna som symboler - surrealismen allra mest men även en författare som James Joyce använde sig av detta i de båda märkliga romanerna Odysseus och Finnegans wake. Han försökte gestalta människors inre, alla idéer och tankar i det han kallade 'stream of consciousness'.
René Magritte - Le mariage du minuit.
Även Freuds lärjunge Carl Gustav Jung (1875-1961) har betytt mycket för skapande människor. Jung menade bl.a. att människan inte bara har ett individuellt undermedvetet utan att hon äger tillgång till ett kollektivt undermedvetet och att många av de symboler och myter olika folk ger uttryck åt har ett gemensamt ursprung. Han kallade dem arketyper.
Jean-Paul Sartre (1905-1980) är den kanske främste företrädaren för en filosofisk riktning som kallas existentialismen. Vi ska inte behandla honom som filosof just här utan koncentrera oss på hans bild av människan. Det som är typiskt för den mänskliga existensen är att människan är fri, men inte i positiv bemärkelse utan mer som ett slags dom. Det finns ingen eller inget som talar om för henne hur hon ska vara, hon skapar sig själv. Denna frihet kräver hela tiden att hon ska välja och alla dessa val skapar ångest för hur skulle det vara om hon gjort annorlunda?? Människan är därmed ensam om ansvaret för sitt liv och sina val. Hon har inget att stödja sig mot. I botten ligger en känsla av att livet i sig är totalt meningslöst och att vi flyr från denna insikt och från våra aktiva val in i självbedrägeri genom att låta något eller någon annan bestämma eller genom att skylla på omständigheterna. Vad ska man då göra? Sartre har inga andra lösningar än att bejaka valet, bejaka risken man tar då man bestämmer sig, kanske ett sätt att se livet som ett äventyr, leva lite 'on the edge'. Någon väg till lycka och mening finns i alla fall inte. Samma pessimistiska upplevelse av tillvaron var utbredd efter båda krigen då gamla ideal och värden upplöstes.
Sartre skrev själv flera skönlitterära verk, ex Äcklet (1938), Muren (1939) och flera dramer men många andra författare var inspirerade av existentialismen - Simone de Beauvoir (1908-1906), Sartres livskamrat och Albert Camus är de mest kända.
Vi har alltså flera bilder av människan:
Modernismen
Den här kaotiska tiden före och efter det första världskriget
betydde mycket av uppbrott, brytning och omvärdering. Mycket av det man
uppfattat som självklart fanns inte mer eller hade blivit något
relativt. Det gäller synen på verkligheten, synen på samhället
och människan. Den nya friheten gav också mycket ångest och
förvirring samtidigt som det fanns upptäckarglädje och en bejakande,
generös inställning till livet.
Konstnärerna och diktarna sökte därför nya vägar för att gestalta denna nya värld, de nya upplevelserna av den. Inom konsten vänder man sig bort från det rent föreställande, realistiska och blir mer abstrakt. Inom litteraturen utforskar man språket på ett helt nytt sätt. Bilderna blir djärvare, mer paradoxala. Det är inte bara inom dikten man experimenterar med språket, även inom romankonsten söker man sig nya vägar.
Konsten och litteraturen står återigen i samhällets tjänst som vägar att omdana både människan och hennes omgivning och många gånger arbetar konstnärer och diktare tillsammans. Man skriver manifest, ett slags programförklaringar för det man vill åstadkomma. Vi ska titta lite på några av de ismer som såg dagens ljus under de första decennierna av 1900-talet.