| Det ska komma en dag, då tyranner, präster och deras förvillade eller brottsliga redskap endast skall finnas på teaterns tiljor och på historiens blad, och då solen skall gå upp över ett släkte av fria människor, som inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Condorcet |
1700-talet är upplysningens århundrade och det kännetecknas av en ljus utvecklingsoptimism, tro på förnuft och vetenskap i skapandet av en bättre värld. Man menade att historien gick mot högre utvecklingsstadier med naturnödvändighet. Kulmen för dessa idéer blev revolutionerna i Frankrike och Amerika då nya samhällsordningar ersatte de gamla.
1600-talet - grunden
Grunden lades under 1600-talet då naturvetenskapens metoder, framför
allt matematiken användes för att utforska världen.
Newton (1643-1727) visade med sin mekanik att naturen var lagbunden och kunde beskrivas med matematiska lagar. Detta var utgångspunkten för den mekanistiska världsbilden - världen som maskin.
Isaac Newton
1643-1727
Descartes (1596-1650) som brukar räknas som den moderna filosofins fader, hävdade en absolut dualism mellan ande och materia. Anden eller själen såg han som en tänkande substans, immateriell och människans vilja var därmed fri. Materien däremot, var död och underkastad naturens lagbundenhet där allt har orsak och verkan.
Renée Descartes
(1596-1650)
Den här dualismen kom att få stort inflytande på tankelivet under lång tid.
Optimistiska tankar får också ett uttryck hos filosofen och matematikern Leibniz (1646-1716). Han menade att vi lever i den bästa av världar eftersom Gud är oändlig och fullkomlig. Teodicé-problemet (Om Gud är god och har makt över allting, varifrån kommer då det onda, lidandet i världen?) löste han elegant: det onda tjänar ett gott syfte i det långa loppet och är mer att betrakta som dissonanser i ett musikstycke eller som skuggorna i en målning - kontrasten förhöjer helhetens skönhet. Ja, Leibniz bekände sig till ett slags kosmisk utvecklingsoptimism - inte bara enskilda individer, nationer, kulturer utvecklas till det bättre - själva universum går mot allt högre stadier av skönhet och fullkomlighet. Vad vi uppfattar som katastrofer på jorden (jordbävningar, krig, hungersnöd, sjukdomar) är förutsättningar för utvecklingen mot högre stadier.
1700-talet - upplysningens århundrade
Det nya under upplysningen är att de naturvetenskapliga metoderna
börjar tillämpas på människan. Psykologin föds som
vetenskap, inom samhällsläran sökte man ett slags social mekanik.
Adam Smith (1723-1790) studerade ekonomiska relationer och ansåg
att politikens problem att fördela ett lands rikedomar var ett rent ingenjörsproblem.
Man brukar räkna honom som den klassiska nationalekonomins fader. Statens
uppgift var endast att se till så att ekonomin fick sköta sig själv,
i övrigt skulle staten förhålla sig passiv. Människan
leds av "en osynlig hand" när hon styrs av sitt egenintresse
och detta är grunden till välstånd. Det ekonomiska livet följer
alltså även det ett slags lagar som ger rikedom och harmoni om
de tillåts verka fritt.
Även inom historien tillämpade man naturvetenskapliga synsätt. Montesquieus klimatlära är ett exempel. Montesquieu (1689-1755) försökte visa på samband mellan ett lands klimat och dess styrelseskick, seder och bruk.
Engelsmannen John Locke (1632-1704) ansåg att den gamla idén om att kungen hade sin makt från Gud var helt fel - makten kommer i stället från folket och om kungen eller regeringen inte fungerar bra, har folket rätt att avsätta den. Hans maktfördelningslära fick stor betydelse för revolutionerna i Frankrike och USA och ligger till grund för den amerikanska författningen. Makten bör enligt Locke delas mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt (riksdag, regering, domstol).
Naturrätten enligt Locke innebär att människan har grundläggande rättigheter: liv, frihet, ägande. För att skydda dessa tänkte sig Locke att folket gör en överenskommelse med en härskare som i utbyte mot makten ska skydda folkets rättigheter.
Locke menade också att det inte finns några medfödda idéer
utan att vi föds som oskrivna blad och att all kunskap är resultatet
av de sinnesintryck vi får, alltså det vi ser, hör, känner
o.s.v. Sinnesintrycken ordnas och tolkas sedan av förnuftet. Man brukar
kalla en sådan inställning till kunskap för empirism
- all kunskap kommer ur erfarenheter. En motsatt hållning är rationalism
där vår kunskap utgår från förnuftets medfödda
idéer, exempelvis att 1+1=2 eller Descartes' utångspunkt - 'Jag
tänker, alltså är jag till' (latin: 'Cogito, ergo sum.')
Vad hände med religionen i en så förnuftsdominerad tid?
Gud, enligt den humanistiska religion som bl a Voltaire
(1694-1778) bekänner sig till, ingriper aldrig i världen utan uppenbarar
sig endast i naturen och i människans inneboende rättskänsla.
Man brukar kalla denna tro för deism - det finns en Gud, men han
ingriper aldrig. Han har skapat världen liksom en urmakare konstruerar
en klocka som sedan tickar på. Naturlagarna är Guds lagar och hans
vishet visar sig i ändamålsenligheten. Den här enkla, så
kallade naturliga religionen var inte bara ett resultat av den mekanistiska
världsbilden utan även av den leda vid kyrkans sekteristiska gräl
och bedrägerier som många människor kände.
Voltaire
(1694-1778)
Överhuvudtaget bekänner man sig till det naturliga - det naturliga förnuftet, den naturliga känslan, den naturliga religionen, det naturliga ljuset. Rousseau (1712-1778) ansåg att människan i naturtillståndet är god och att uppfostran kan stärka denna ursprungliga godhet. Många av hans tankar om barnuppfostran i romanen Émile är påfallande moderna. Så här skriver han:
| Jag hatar böcker: de lär oss endast att tala om saker, som vi inte känner till./.../ Men eftersom vi absolut måste ha böcker, så är det värt att veta, att det finns en, som enligt min mening utgör den bästa tänkbara avhandlingen om naturenlig uppfostran./.../ Vilken är då denna bok? Är det Aristoteles? Är det Plinius? Är det Buffon? Nej, det är Robinson Crusoe. |
Robinson Crusoe (1719) är en av våra mest lästa romaner skriven av engelsmannen Daniel Defoe. Den handlar om en köpmansson som överlever ett skeppsbrott och klarar sig i nästan trettio år på en öde ö. Berättelsen visar en optimism och en tro på människans förnuft och förmåga som speglar hela upplysningsperioden.
I litteraturen blir satir ett allt vanligare sätt att kritisera
makten. Det växande borgerskapet i städerna, det vill säga
människor som ägnar sig åt handel och hantverk var en tacksam
publik och det är framför allt hos dem de nya idéerna finner
fäste. De här nya grupperna kom alltmer att kräva inflytande
i samhället. Det förhärskande styrelseskicket i Europa var
ju kungligt envälde och de enda som möjligen hade något att
säga till om var adelsmännen.
De första uppslagsverken börjar sammanställas och akademier
bildas. Bildning för bildningens egen skull föraktas. Kunskap ska
stå i mänsklighetens tjänst för ett bättre samhälle.
Författarna är ofta lika mycket debattörer och samhällsfilosofer
med en vilja att förändra världen.
Sammanfattning:
Upplysningen är ett slags intellektuell revolution som följer
på 1600-talets vetenskapliga revolution. Den börjar i England där
borgarklassen gör uppror mot gamla privilegier, överförs till
enväldets Frankrike där idéerna radikaliseras för att
så småningom leda till öppet uppror - den franska revolutionen
1789. Människan kommer till insikt om sitt värde och sina möjligheter
och ur detta följer moderna idéer om frihet, jämlikhet, broderskap,
demokrati, åsiktsfrihet och tolerans.
Om renässansen innebar individens frigörelse präglas upplysningstiden av synen på människan som samhällsvarelse med rättigheter och skyldigheter samt utrustad med ett förnuft.
Människan har alltså blivit myndig på allvar och behöver inte de gamla auktoriteterna kungen och kyrkan eftersom Gud utrustat henne med ett förnuft. Man hävdar att allt kommer att utvecklas mot allt högre stadier: historien, samhället, politiken, vetenskapen, människan och kulturen.
| Våga använda din egen intelligens! Immanuel Kant 1785 |