I Sverige växer så småningom också romantiken fram efter en tid av upplysning och franskklassicism under Gustav den III. Författarna hade varit i beroendeställning till kungen som hade infört censur och som ville att de skulle skriva propaganda för honom. Upplysningsmannen Kellgren var till exempel hovsekreterare en tid. Konst handlar under franskklassicismen om att behaga. Det kan man se också inom konsten - rokoko-stilen är lätt, elegant och behagfull.
Enväldet och stormaktstiden slutade 1809 efter statskuppen mot Gustav IV Adolf och tryckfriheten infördes igen. De romantiska diktarna i Sverige tillhörde i princip alla en övre medelklass. Tegnér var professor och biskop, Almqvist var ämbetsmannason och Atterbom liksom Geijer var professorer. Stagnelius var prästson.
En nationalromantisk ådra och en nostalgi inför det gamla bondesamhället märks hos flera av romantikerna. Bonden upphöjdes och blev till motiv för diktarna men man sökte sig också, som de europeiska romantikerna, till antikens litteratur, medeltidens mystik och myter.
Erik Gustav Geijer, som var historieprofessor i Uppsala, grundade det Götiska förbundet vars målsättning var att återupprätta mannamod, frisinne och patriotism. Liknande förbund som Manhemsförbundet; Mannasamfundet blommade också upp under denna tid. Romantiken innebar helt klart en renässans för det fornnordiska.
Man skrev också historiska romaner och gav ut självbiografiska texter som dagböcker och brev men den största genren var självklart poesi.
Två stora diktare under denna tid, förutom Almqvist, Atterbom och Geijer, är Esaias Tegnér och Erik Johan Stagnelius.
Tegnér (1782-1846) föddes i Värmland 1782 och gjorde en snabb karriär som professor, biskop och riksdagsman. Han beundrade Napoleon och skrev om honom i dikter som Hjälten men var också inspirerad av göticismen och skrev bl. a. Svea där han beundrar våra förfäder och skäms över samtiden. Tegnér var ingen renodlad romantiker utan blev mer och mer konservativ ju äldre han blev.
Stagnelius (1793-1823) diktade efter antika och romantiska förebilder och intresserade sig liksom Tegnér för mytologi. Han hade dessutom ofta erotiska motiv i sin diktning. Kärleken som skildras är dock aldrig besvarad. Det är för honom en plåga som aldrig finner lindring.
I Stagnelius diktning kan man också hitta spår av panteism och ett sökande efter tillvarons mening men tonen är ofta pessimistisk, en känsla av att Gud har lämnat människan åt sitt öde. Stagnelius dog ung, i trettioårsåldern, han blev aldrig berömd i sin samtid och han hade en bräcklig hälsa och var missbrukare. Han är den ende av våra romantiker, vid sidan av Almqvist möjligen, som levde som en romantisk bohem i en flykt från verklighet och vardag. Han är också den ende av internationellt format.
Länkar: