Skriv ut
Den första elektriska mätare som konstruerades var elektroskopet.
Den har tunna blad som pressas isär om de laddas upp tillräckligt.
Elektroskopet kan kan också användas för att identifiera + eller - laddning. Om instrumentet redan är + laddat och man närmar ett positivt laddat föremål ökar utslaget. Om man kommer nära med en negativt laddad sak, så dras en del av positiva laddningarna upp ur bladen (även om inga negativa ladningar överförts) så utslaget minskar.
En modern variant används som mätare för radioaktivstrålningsdos mätning. Ett uppladdat elektroskop laddas ur av joniserande strålning och hur snabbt urladdningen sker ger ett begrepp om strålningens intensitet.
Örstedeffekten visade att strömmen i en ledare kunde påverka
en vanlig kompass.
Vridspoleinstrument
Vridespoleintrumentet är den vanligast typen av analoga elektriska mätintrument. Mätaren brukar ha en symbol som bilden till vänster. Symbolen visar en magnet omkring en liten spole.
Bildserien till vänster visar ett klassiskt vridspoleinstrument. Den röda kroppen är en u-formad permanent magnet. I dess gap är en spole med många varv tunn koppartråd upphängd. En visarnål är fastsatt på spolen.
Nålen/spolen kan vridas men en fjäder strävar efter att föra nålen till noll-läget. Den blåkantade metallarmen påverkar den gulkantade armen som håller änden av fjädern. Den används för att justera instrumentets noll-läge.
När en ström går genom spolen ger det upphov till ett magnetfält som gör att spolen vrider sig trots att fjädern håller emot. Ju större ström, desto större vridkraft och desto större utslag.
Ett
vridspoleinstrument reagerar på strömmen, det vill säga
flödet av laddningar. Man skulle kunna jämföra med en vattenflödesmätare
där visaren dras längre från jämviktsläget ju
snabbare flödet är.
Ett digitalt instrument reagerar oftast på spänningar. Om man
skulle jämföra med en vattenanalogi skulle det motsvara en visare
som skjuts från sitt jämviktsläge på grund av tryckskillnader
som i bilden till vänster.