Exempel

"Vilken väg ska jag ta till Covent Garden?" frågade en ung flicka på engelska med utländsk accent. Jag stod i en korsning någonstans nära Tottenham Court Road-tunnelbanestation. Tidigare på vägen dit hade jag noggrant studerat promenad nr 6 i min nya guidebok Insight Pocket Guides of London. Kartan hade jag lagt någorlunda noggrant i minnet och jag trodde att jag visste vilken väg jag skulle ta. "Vi ska se", svarade jag samtidigt som jag letade reda på kartan från min ryggsäck. "Därborta har ni Gower Street och", vid det här laget vände jag kartan upp och ner, "där hittar ni Covent Garden!" Jag visade vilken riktning jag menade med min arm. Med ett stort leende på mina läppar ville jag visa hur säker jag var på min sak och min kunnighet i hur världsvana resenärer klarar sig ute i världen: med en ryggsäck på ryggen, en karta alltid redo och bekväma skor på sig. Flickan som frågade efter vägen hade högklackade skor, ingen karta och en svart, liten handväska hängande över axeln. Vi tog farväl och jag kände mig nöjd med mig själv.

Enligt guideboken skulle den här promenaden ta mig från Oxford Street till China Town och Leicester Square via Covent Garden och dess marknader. Full av tillförsikt började jag promenera. Solen sken. Det var min första dag i London och mina fötter var ivriga att känna den nya asfalten under dem. Efter att jag hade gått ungefär tio minuter började jag undra om inte guideboken hade några fel: vägskyltarna och byggnaderna hette inte så som de borde ha gjort. Samtidigt hade jag en känsla av att jag hade gått förbi en viss teater två gånger redan. Kunde jag ha tagit fel väg?

Mina misstankar började växa när jag plötsligt fick syn på flickan med höga klackar en bit framför mig. "Jag tror att jag kan ha visat fel väg för dig", var jag tvungen att erkänna när vi stod där bredvid varandra igen. Jag tog fram kartan på nytt och den här gången var jag fast besluten att visa henne den rätta vägen. "Okej, nu vet jag. Det är den här vägen." Ännu en gång visade jag med min arm vilken väg jag menade. Vi tog farväl och jag började gå åt det håll jag nyss hade visat henne. I nästa korsning vände jag mig bakåt nyfiken att få veta hur flickan med höga klackar klarade sig. Hon stod fortfarande på samma ställe där jag senast hade visat henne vägen. Hon såg väldigt fundersam ut, som om hon vägde olika möjligheter mot varandra. Ibland tittade hon åt mitt håll, ibland åt det andra. Till min stora fasa valde hon den motsatta riktningen… och jag kände mig liten.

Jag kom fram till Covent Garden, China Town och Leicester Square till slut men utan hjälp från min guidebok.

<<< Tillbaka