(Se även läroboken C - texter och övningar, sektion 2, Att tala.)

Är det sant som man skämtsamt brukar säga, att på en begravning vill de allra flesta hellre ligga i kistan än vara den som håller begravningstalet? Ja, alldeles taget ur luften är det inte. 41 % av 3000 tillfrågade personer uppgav i en svensk undersökning (redovisad i Expressen bl a) att de kände större skräck inför muntliga framträdanden än inför döden.

Vad är det då som är så skrämmande med att tala offentligt? För många är nog ovanan att stå i centrum för uppmärksamheten det allra värsta. Man utlämnar sig till andras bedömning. Ännu värre blir det förstås om man har några skräckfyllda erfarenheter med sig i bagaget. Vet man dessutom inte riktigt hur man gör för att lägga upp sitt framträdande blir det oerhört ångestladdat. Kan man däremot lite om hur man bör strukturera ett tal eller en presentation blir man genast säkrare. Det allra viktigaste när det gäller muntliga framträdanden är nämligen att vara mycket väl förberedd, att veta vad man ska säga och hur man ska framföra det. Talekonst, eller retorik, var ett viktigt skolämne från antiken och ända in på mitten av 1800-talet. Tyvärr har vi sedan tappat bort en hel del av kunskaperna kring talandets konst. För kunskaper behöver vi. Romarna ansåg t ex inte att talekonst var en gåva, utan menade att det handlade om färdighetsträning, alltså om att öva och öva igen.

Men vad handlade egentligen den klassiska retoriken om? Ja, i korthet gick det ut på att förbereda sig efter ett bestämt mönster, och att lära sig anpassa talet efter situation och publik. Ett tal/framträdande skulle bygga på tre grundpelare: patos (engagemang och känsla), etos (trovärdighet) och logos (tydlighet och logik). Till detta kom en hel rad effektmedel, när det gällde t ex språkbehandling, röststyrka och kroppsspråk. Läs gärna mer om retorik i någon lärobok, t ex Retorikboken (Marianne Landin och Christina Ottosson, Bonniers).

Det finns faktiskt också en demokratisk vinst i att lära sig tala och framträda offentligt. Ingen kan ju gissa sig till ens ståndpunkt – den måste presenteras. Vem känner inte igen situationer där man i efterhand ångrat att man inte yttrade sig? Ett tips: Vänta inte för länge med att yttra dig i en församling. Då tilldelas du lätt rollen som ”den där tysta” och du gruvar dig mer och mer för hur förvånade alla ska bli när du väl säger något. Det blir till en ond cirkel! Bättre då att humma ”det tycker jag också” eller något liknande, bara för att bryta sig in i diskussionen.

Känner man till lite om retorik, kan man dessutom lättare genomskåda argumentationen i t ex politik och reklam, eftersom både politiker och reklamare utnyttjar klassisk retorik i sin yrkesutövning, liksom lärare, präster och jurister.

Men så var det ju det där med nervositeten. Hur bär man sig åt för att bemästra den? Ja, ett visst mått av nervositet är bara bra och fungerar som en slags laddning. Mot den där riktiga skräcken finns kanske ingen riktigt enkel bot; däremot finns flera praktiska tips:

• Börja med att se varje framträdande som ett övningstillfälle, inte som den enda chans du har i världen. Försök också ge framträdandet rimliga proportioner; vad gör det om hundra år att du rodnade eller stammade?
  
  
• Viktigast av allt – kom alltid väl förberedd; det ger en stor trygghet att verkligen kunna sin sak. Lägg ned extra möda på inledningen. Kom med ett provocerande påstående, kasta ut en fråga till publiken, citera en auktoritet, visa upp någonting som väcker nyfikenhet, berätta om en personlig erfarenhet.
  
  
• Invänta din koncentration, se inte ditt framträdande som ett 100-meters-lopp som ska göras på kortast möjliga tid. Ställ dig framför publiken och känn tyngden i benen, andas djupt, vänta någon minut innan du börjar. Då upplever åhörarna dig som trygg i rollen, för det är faktiskt en roll du har – ledarrollen. Den rollen måste du acceptera, i stället för att krypa upp mot väggen och nästan vilja utplåna dig själv.
  
  
• Se inte på dig själv utifrån, som om du satt i publiken. Gå in i din roll som föredragshållare. Se dig som en skådespelare för en stund. Du har något intressant att berätta. Scenen är din! Ta ut alla gester, våga röra dig över ”scenen”. Det gör att du automatiskt blir mindre spänd i kroppen. Blir du torr i munnen? Prova då att bita dig lite försiktigt i tungspetsen. Då ökar salivavsöndringen. Använd illustrationer och tekniska hjälpmedel som leder bort uppmärksamheten från din person en stund. Undvik att hålla papper i handen som fladdrar om du darrar lite, och darrar lite gör nog de flesta! Men visste du att endast ca 10 % av nervositeten syns utanpå? Många som ser sina egna framträdanden på video slås av hur säkra de ser ut jämfört med hur det kändes inombords. Ha det i minnet om ditt inre känns som ett stormande hav!