Skriv utParabolisk spegel
Astronomiska teleskop byggs med speglar istället för med stora objektiv. Det är en praktisk omöjlighet att göra linser så stora som behövs (upp till en diameter på 10 m). I stället gör man en konkav spegel som då kan stödjas från baksidan. Men hur kan den ge en skarp bild? Den sfäriska konkava spegeln har bara ett bestämt fokus för strålar som inte träffar spegeln för nära kanten.
| Svaret är att astronomiska teleskop använder vad som kallas en parabolisk spegel. Ytan följer en kurva som kallas parabel (en x2-kurva), därav namnet. Dessa speglar har ett väldefinierat fokus. Strålar som är parallella med den optiska axeln, oavsett var på spegelytan de reflekteras, samlas i fokus. På bilden härintill ser Du bägge formerna. Den blåa kurvan visar en sfärisk yta medan den lila kurvan representerar den paraboliska formen. |  |
Klicka på spegeln nedan så får Du se hur den sfäriska spegeln ändrar form till en parabolisk. Lägg märke till hur de infallande strålarna alltmer kommer att samlas till en punkt på den optiska axeln (fokus). Klicka på bilden igen om du vill se det igen.
De antenner som vi använder för att ta emot TV-signaler från satellit, i dagligt tal kallade för paraboler, använder en antennreflektor (spegel) av denna typ. Att det är radiosignaler istället för synligt ljus som reflekteras ändrar inte funktionen. Både synligt ljus och radiovågor är för övrigt samma typ av strålning, skillnaden ligger i olika våglängder.
Vanliga ljuskällor som ficklampor, bilstrålkastare och liknande använder också paraboliska reflektorer för att skapa parallella strålknippen.
Även tandläkaren har en lampa med parabolisk reflektor.