Exempel

En kulturchock… vad är det egentligen?

Under mitt första år här i Sverige brukade folk fråga mig vad jag tyckte om det svenska folket och den svenska kulturen. Jag kommer från Finland och man skulle kunna tro att frågan är irrelevant i och med att Sverige och Finland faktiskt är grannländer och en person som kommer hit från Finland omöjligen kan uppleva en kulturchock. Å ena sidan stämmer det, men å andra…

I Finland jobbade jag som lärare på en grundskola där jag undervisade barn mellan tolv och femton år. Jag fortsatte med min lärarkarriär här också. Jag kommer ihåg att jag i början var ganska försiktig med saker som hade med traditioner eller med förhållandet mellan en elev och lärare att göra. Jag ville först "känna" hur atmosfären var just i den skolan. Ganska tidigt märkte jag att elev - lärarförhållandet inte var vad jag var van vid. Jag själv tyckte och tog för givet att andra skulle tycka att jag som person på skolan skulle förknippas med en yrkesroll, som i detta fall var lärarens roll. Med andra ord jag ville ha ett mer yrkesmässigt förhållande till mina elever. Detta visade sig vara helt omöjligt. Eleverna ville ha ett mycket nära och personligt förhållande till sin lärare. Jag kommer speciellt ihåg en grupp som bestod bara av flickor och som verkligen ville och hade ett behov av att bli nära kompisar med mig. Det var i alla fall så jag upplevde det. Det hände att när jag kom in i klassrummet kom flickorna till mig, kramade om mig och ville prata om personliga saker som hade hänt dem. Detta var jag inte alls van vid. Jag tyckte att det var tufft att samtidigt vara både deras vän och deras lärare.

Allt detta leder till en fråga om att vara formell eller informell. Jag tror att vi i Finland är mer formella både i yrkesmässiga sammanhäng och i situationer med nya människor. I Sverige får jag ofta en känsla av att folk medvetet strävar efter att vara informella. En gång när jag deltog i ett möte upptäckte jag ännu en gång detta finska behov av att vara formell i mig. Mötet hade gått fint och det var dags att avsluta mötet. Jag kunde se att våra gäster var nöjda med mötets resultat och jag ville visa att också jag var nöjd. Därför, innan jag gick ut ur konferensrummet, gick jag runt för att skaka hand med alla deltagare. Jag trodde att jag gjorde rätt. Nåja, efter ett tag märkte jag att jag var den enda som gjorde så!

Min man som är svensk tyckte ofta i början av vårt förhållande att mina finska vänner var väldigt otrevliga när de ringde oss. Orsaken till detta var att om han råkade svar så bad mina vänner att få prata med mig direkt utan att småprata en stund med honom först. Vice versa hade jag väldigt svårt att bli van vid att småprata med min mans vänner i början när de ringde. Vi skulle inte prata om privata saker men dock om personliga saker. För ett tag sedan hörde jag på radio hur chefen för radiostationen pratade om hur det var att vara reporter. Chefen poängterade att det var viktigt att var personlig men inte privat. Så är det ofta i Sverige tycker jag. I kafferummet på jobbet t.ex. ska du vara personlig men inte för privat.

Ja, jag skulle kunna fortsätta prata om min kulturchock när jag kom till Sverige men vi får ta det någon annan gång. Tänk bara vilka "konstiga" fester man har här på sommartid med allt detta snapsande och sjungande… Och så roligt det kan vara!