Morgon (1821 av Caspar David Friedrich)
Ordet romantik förknippar vi oftast med förälskelse, starka känslor, svärmeri och bitterljuv längtan. Och visst finns det mycket av det i den kulturhistoriska period vi kallar romantiken.
Vad menas med romantik?
Romantiken kan ses som en reaktion på upplysningstidens materialism
och förnuftstro men det är naturligtvis en förenkling. Romantiken
hade varit omöjlig utan den föregående epokens ifrågasättande.
Mer fruktbart är kanske att se en del av romantikens drag som ett sätt att fylla det religiösa tomrummet i och med 1700-talets sekularisering och som en protest mot den newtonska mekanistiska världsbilden med dess bild av världen som en själlös maskin.
Var fanns Gud, kärleken, skönheten, intuitionen, drömmen, skaparkraften, genialiteten, evigheten, det andliga, själen, det unika i varje människa? Var verkligen även människan en slags maskin?
Romantiken som rörelse började i Tyskland kring 1800 och hade sin sociala bas främst bland bildade ämbetsmän i universitetsstäderna Jena och Heidelberg. Man brukar tala om en tidig, ungdomlig, radikal och stormande fas - Sturm und Drang och en senare, mer konservativ och dogmatisk fas. Perioden blev kort, några decennier bara, kanske p.g.a. en alltför snäv social bas. Industrialismen var ju i antågande och efterfrågan på bildade ämbetsmän avtog till förmån för ingenjörer och andra mer praktiskt bildade människor.
Romantiken som kulturströmning hade sin blomstring i framför allt Tyskland och England och företrädarna skänkte eftervärlden många klassiker i litteraturen, framför allt poesin, konsten och musiken. Även i Sverige gav romantiken oss klassiker av bland annat Geijer, Tegnér, Almquist och Stagnelius - han är kanske den ende av internationellt format.
| Romantiken kännetecknas av en fascination inför naturen, fantasin, mystiken, känslan, skönheten, längtan, intuitionen, drömmen, det undermedvetna, det andliga, folksjälen, det primitiva och det exotiska, antikdyrkan, individualism, genidyrkan och hjältekult. |
Allt detta står ju i kontrast mot upplysningstidens förnuftstro, kunskap grundad på erfarenhet, materialism och nyttokult.
Konstnärsrollen
Den romantiske konstnären är ingen hantverkare som fyller
kända former med nytt innehåll utan den gudabenådade Skaparen,
geniet, som genom sin diktargåva sätter sig i förbindelse
med det gudomliga, en högre verklighet. Därför är det
inom poesin som romantiken bäst gör sig gällande. Dikten har
ofta starka känslor och uttryck, musikalitet genom rytmer och klanger
och ett rikt bildspråk. Poesin blir ett slags allkonstverk av ord, bild,
musik. Att spränga de klassiska versformerna för att hitta det unika
uttrycket för sin individualitet blev en naturlig följd.
Caspar David Friedrich
De romantiska verken har ofta en stark koncentration på det inre, det subjektiva. Ofta sysslar man med själens nattsida, passioner och drömmar. Man ville ge en totalbild av tillvaron, ofta genom att skapa nya synteser. Allkonstverket där bild, ord och musik samverkar till en större helhet är ett uttryck för det. Det romantiska uttrycket antyder snarare än fastslår och de tidigare så strikta formerna bryts upp så intrycket blir mer av fragment, antydande snarare än den klassicistiska formtukten.
Den romantiska ironin är ett illusionsbrott för att skapa distans och används flitigt. Ofta leker man med genrerna. Former, regler, genrer är inget för den gränsöverskridande romantiske konstnären. Det gäller i stället att hitta det unika uttrycket för den unika individens unika känsla.
Den idémässiga bakgrunden
Romantiken har sin grund och förutsättning i den idealistiska
filosofin där Fichte och Schelling är de stora namnen. Idealism
i filosofisk mening innebär att verkligheten är av andlig natur.
Det är våra idéer om världen som är det verkliga
i motsats till materialismen där verkligheten ses som materia. I extrem
materialism förnekas även själen och Gud.
1700-talets stora filosofiska fråga - får vi kunskap genom våra sinnen eller genom förnuftet (empirism och rationalism) fick genom Immanuel Kant (1724-1804) en elegant lösning. Kant menade att våra sinnen 'silar' våra sinnesintryck och att vi ingenting kan veta om världen utanför våra sinnesintryck - det han kallade 'tinget i sig'.
Vetenskapen handlar därför inte om denna 'verkliga' verklighet utan om vår upplevelse av den. Tid, rum, orsak-verkan är bara ett slags åskådningsformer hos jaget som sorterar sinnesintrycken till en begriplig bild. Detta kom att utgöra ett slags kompromiss mellan empirismen och rationalismen.
Johann Gottlieb Fichte (1762-1814) gick ett steg längre - om vi inte kan veta något om tinget i sig, existerar det då överhuvudtaget någon verklighet utanför jaget? Nej, svarar han, det finns ingen objektiv värld, utan jaget skapar oavbrutet världen. Han hävdar alltså en total subjektivitet. Det finns ingen gräns mellan jagets medvetande och yttervärlden, mellan subjekt och objekt. Fichte visar därigenom att människan själv formar sin värld, en filosofi som verkligen tilltalade revolutionärerna som i slutet av 1700-talet proklamerade människans frihet.
Viktigast är kanske att i Fichtes bild av världen är verkligheten av andlig natur, en grundsyn som genomsyrade hela romantiken.
Det här var i och för sig ingen ny idé - Platon hade ju redan på 300-talet fvt (före vår tid) hävdat att världen innerst inne är andlig. Den verkliga verkligheten kallade han idévärlden dit vi alla längtar, bundna som vi är till sinnevärlden, skuggriket. Den platonska idétraditionen har ända sedan dess varit en levande kraft som kommit till uttryck på många sätt, t.ex. nyplatonismen som var betydelsefull för Stagnelius, vår store, svenske romantiske diktare.
Kärnan i denna idéströmning är den stränga dualismen mellan ande och materia. Den yttersta verkligheten är andlig och materien som vi upplever den är en irrationell, ond princip som själen, förstådd som en gnista av ande är fjättrad i. Den materiella världen kan till och med ses som ett slags misstag, ett fall från den absoluta verkligheten (den andliga, Gud, tinget i sig) men själen minns sitt ursprung och längtar tillbaka... De här tankarna kommer till uttryck hos Stagnelius exempelvis i dikten Suckarnas mystär.
Friedrich von Schelling ( 1775-1854 ) den tongivande av de romantiska filosoferna verkade i den platonska traditionen. Hans naturfilosofi kom att få stort inflytande på de romantiska konstnärerna. Han menade att naturen var en organism, en helhet, där varje del speglade helheten som naturligtvis var uppbyggd av andliga krafter.
Natur är osynlig ande - ande är osynlig natur.
Människan är naturens tolk; den medvetna punkt där naturen når medvetenhet om sig själv. Allt är alltså gudomligt, andligt och den högsta uppenbarelseformen är Konsten! Konstnärerna blir då "det evigas apostlar" i världen i kontakt med det verkligt verkliga - Det Goda, Det Sanna, Det Sköna!
Organismtanken, idén att delarna speglar helheten är mycket typiskt för romantiken. Gud är inte långt borta - ett slags panteism där det gudomliga genomsyrar allt ligger nära till hands. I alla händelser betydde dessa idéer att den religiösa dimensionen i viss mån återupprättades efter upplysningens stränga bodelning mellan tro och vetande.
Caspar David Friedrich
Det fanns inte längre någon motsättning mellan förnuft och känsla, mellan naturvetenskapens bild av världen som maskin och den religiösa upplevelsen av världen - Gud, det andliga finns ju i allt! Alltets enhet upplöste dualismen mellan ande och materia.
Schelling blev därför romantikernas filosof framför andra, inte minst för att hans idéer tilltalade både känsla och fantasi och inspirerade och hänförde många unga romantiker inom den relativt snäva elit som utgjorde den romantiska rörelsens bas.
De flesta romantiker hade en ungdomlig, revolutionär period där man tog fasta på frihetsbegreppet där människan ses som en skapande varelse som själv skapar sin värld. Senare kom de att bli mer konservativa.
Det exotiska och folkdiktningen
Bröderna Schlegel studerade sanskrit och fascinationen inför
Indien delade de med många romantiker. Shakespeare återupprättades
efter att ha varit nästan glömd i århundraden. Överhuvudtaget
intresserade man sig för det exotiska och främmande. Rousseau
skriver om 'den ädle vilden' - oförstörd av civilisationen
lever han i det naturtillstånd vi sedan länge förlorat.
Bröderna Grimm intresserade sig för folkdiktning och sammanställde folksagor och folkvisor. Den nationella särarten, 'folket' som bärare av något mer äkta och ursprungligt, ett slags 'urvisdom', samt att se nationen som organism är också äktromantiska tankar. Svärmeriet för det germanska urartade på sina håll bland de mer konservativa och dogmatiska romantikerna till ren antisemitism och förvirrade tankar om blodets renhet. Men många romantiker, exempelvis Goethe (1749-1847) inspirerades av gamla sägner, folkvisor och folktro, exempelvis i dikten Älvkungen och i skådespelet Faust.
Hos oss i Sverige var det naturligtvis det fornnordiska arvet som lockade. Vi kallar det göticism och den frodades i Det götiska förbundet. En av de främsta företrädarna var Erik Gustaf Geijer (1783-1847) som också i sin diktning tar upp fornnordiska motiv, till exempel i dikten Vikingen.
Historiesyn
Synen på historien präglades också av tanken på
tillvaron som organisk och stadd i utveckling. Historien sågs som fylld
av mening där varje epok, varje stadium, varje nation var en del av en
meningsfull helhet. Ofta tänkte man sig att historien hade ett slutmål
mot vilket allt utvecklades.
Hegel (1770-1831) tänkte sig en kraft - Värlsdanden - som verkade i historien och som genom den förverkligade sig själv. Utvecklingen drevs framåt av polära krafter - tes - antites som tillsammans bildar en syntes vilken i sin tur blir tes åt en antites.
Intresset för tidigare stadier, framför allt medeltiden var stort vilket bland annat märks i romaner med historiska teman, till exempel Walter Scotts Ivanhoe, i riddarsvärmeriet och i arkitekturen där man gärna lät större byggnader likna medeltidsborgar, den så kallade nygotiska stilen.
Antiken var dock den mest omhuldade perioden vilket kommer till uttryck i poesin. Många av de romantiska diktarna använder antika motiv exempelvis Keats berömda dikt Ode till en grekisk urna, samt flera av Stagnelius dikter.
Skräckromantik
Människans nattsida, hennes drömmar och kanske till och med
det sjuka och perverterade fascinerar också. Ett uttryck för detta
är skräckromantiken.
Mary Shelley skrev boken om doktor Frankenstein och hans monstruösa skapelse. Magi, mörker, hemligheter, sjukliga idéer och okända krafter inom människan, var saker som fascinerade skräckromantikerna.
Tysken Hoffman räknades av sin samtid (början av 1800-talet) som skräckromantiker. Numer ser man honom mer som en föregångare till modernismen och han har haft en stor betydelse för den psykologiska romanens framväxt.
Hoffmanns skrev förutom prosastycken också operor. Han menade att musiken skildrar det irrationella (oförnuftiga) i människan vilken, enligt Hoffmann, inte styr sig själv genom vilja utan av impulser bortom den medvetna kontrollen.
I Hoffmans kända text Sandgubben skildras sagan om Sandgubben - en elak motsvarighet till vår John Blund.
En annan författare som ibland räknas till skräckromantikerna är engelsmannen Edgar Allan Poe. Han är, liksom Hoffman en föregångare till de mer komplexa, psykologiska romaner vi har idag. Ja, skräckromantiken har vuxit sig riktigt stor under 1900-talet genom filmmediet. Idag har vi thriller, psykologisk thriller, skräckfilm, action-thriller med mera. Se bara på 90-talets fascination inför seriemördare och deras psyke.
Sammanfattning:
Romantiken kännetecknas av en fascination inför naturen, fantasin,
mystiken, känslan, skönheten, längtan, intuitionen, drömmen,
det undermedvetna, det andliga, folksjälen, det exotiska, antikdyrkan,
genidyrkan och hjältekult. Allt i kontrast mot upplysningstidens förnuftstro,
kunskap grundad på erfarenhet, materialism och nyttokult.
Perioden omfattar decennierna efter 1800 i Tyskland och England. Romantiken fortlever dock längre inom musiken och blev en riktig guldålder. Kanske passar romantikens mål och mening det musikaliska uttrycket bättre.
Länkar: