De hade hittat stigen som förde dem nerför berget, samma väg som Sofia gåttvilse. Så de behövde inte klättra nerför stupet. Och aldrig mer uppför heller. De hade beviljats tillträde till bergets hemlighet med den första dagens hjältemodiga klättring.

För de återvände, varje helg under våren och nästan dagligen när sommarlovet kom. Och de talade mer och mer om Gud och kyrkorna.

Men mest förstås talade de om drömmandet. Sofia var nyfiken på Anders änglar med de stora vita vingarna och Anders ville veta mer om Sofias bästa dröm, den om båten som gled över floden om natten när det ännu var mörkt men man kunde ana gryningsljuset.

(Ur Marianne Fredriksson: Blindgång)