Äldre medeltid 600-1000

Äldre medeltid kännetecknades av allmän ekonomisk och kulturell stagnation i Europa. I de flesta europeiska stater utvecklades under den äldre medeltiden ett decentraliserat förvaltningssystem som kallas feodalism. Handeln stagnerade under 600-talet och därigenom utvecklades naturahushållningen. Jordbruket var den helt dominerande näringen. Kronan (kungamakten=staten) fick därigenom betydligt svårare att samla inkomster centralt och därför decentraliserades förvaltningen. Också försvaret decentraliserades. De lokala stormännens huvudsakliga skyldighet gentemot kungen var krigstjänst.

Feodalism

Man brukar beskriva feodalismen om en pyramid. På toppen stod kungen. Under honom fanns storvasallerna som gavs lön mot att de skulle ställa upp med trupper vid krig. Storvasallerna delade i sin tur ut land till undervasaller mot att dessa ställde upp med soldater. Längst ned fanns då bönderna. Länen blev ärftliga i större delen av Europa. Det gjorde också att de blev mer självständiga.

Efter antiken skedde en nedgång för penningekonomin. Handeln minskade och de stora gårdarna blev i mycket stor utsträckning självförsörjande. Feodalismen var ett sätt för kungamakten att kunna hålla en försvarsmakt trots att penningekonomin och handeln gått tillbaka. I stället för ett skattesystem som kunde finansiera en militärmakt fick kungen bygga på decentraliserad makt.

I Sverige fick feodalismen aldrig något fullt genomslag. En viktig anledning till det var att länen inte blev ärftliga.

På 1000-talet ökade handeln och jordbruksproduktionen. Det gjorde att naturahushållningen på sikt ersattes av penninghushållning. Kungen fick åter möjlighet att avlöna sina ämbetsmän med kontanta medel. Feodaladeln förlorade sin militära ställning då legotrupper infördes. Så började feodalismens upplösning. Systemet med storgods bröts ned då självhushållningen (naturahushållningen) inte kunde konkurrera med en ökad ekonomisk specialisering. Här spelade städernas marknader en stor roll.

Kyrkan

Såväl den romerska som den bysantinska kyrkan var under 800 och 900-talen mycket splittrade och svaga. Påvedömets makt var liten och klosterväsendet var statt i förfall. Kyrkan stod ofta i kungarnas och furstarnas tjänst. Dessa behövde skrivkunniga män och sådana fanns nästan bara bland prästerna. Kyrkan fick stora egendomar genom gåvor, testamenten och förläningar. Genom att skänka gåvor till kyrka och kloster försökte människan vinna salighet. Präster och munkar bad böner för dem som skänkt gåvor. De biskopar och abbotar som skulle sköta tjänsten ville kungarna själva utnämna.

Senast updaterat 00-12-21 15:19