Ann Boglind Statens skola för vuxna i Härnösand 2000

Lär av proffsen!

Genom att läsa mycket om och av författare kan vi bli bättre skribenter på två plan: ett hantverksmässigt plan och ett berättartekniskt, litterärt plan. I denna artikel tar jag upp det yttre planet […].

I England kan man köpa ett vykort med texten: "So, I haven’t written much lately! So what? Neither has Shakespeare! (sorry)".
     I en dansk diktantologi hittade jag dikten Den dovne (late) dikter. Så här löd den: [blankt papper med endast en punkt på slutet]
     Sigrid Combuchen berättar i sin senaste essäsamling Om en dag man vaknar att den italienske författaren D’Annunzio behövde två smaragdringar på ena handen, ett rött granatäpple på skrivbordet och hundra fjäderpennor ryckta från levande gäss, för att kunna skriva.
     Detta är tre icke föredömliga exempel från författare. Men, det finns mängder av föredömen! Min åsikt är att vi kan bli bättre skrivlärare och skribenter genom att läsa och lära oss av olika författares skrivprocesser. I författarporträtt i dags- och veckotidningar, i litterära magasin och litteraturhistoriska handböcker, i essäsamlingar och genom att lyssna på författarföredrag och intervjuer kan vi lära oss massor om författarnas hantverk. Dessutom finns det utöver alla de författarskolor som skrivits också böcker om författares hantverk. Författaren och hans arbetsmetod utgavs 1950 i Dagens Nyheters skriftserie och Pamela Lloyd har i How writers write intervjuat 23 amerikanska ungdomsboksförfattare om deras skrivprocess. Jag har roat mig med att göra en sammanställning av några intressanta företeelser:

Var skriver de?
För vissa författare är platsen de sitter vid mycket betydelsefull. Astrid Lindgren lär ha stenograferat det mesta i sin säng om morgnarna. P.C. Jersild inspirerades av den amerikanske författaren Nabokov, som trivdes så bra med att skriva i sin stora Cadillac, att han, för att få skrivro till sin första roman, stannade i Hagaparken på väg till Södersjukhuset och skrev i sin "folka". Roald Dahl skrev bäst i sitt lilla kalla trädgårdsskjul med benen nerstoppade i en gammal sovsäck.

När skriver de?
"Jag skriver bäst på natten när det regnar", svarade en gång en av mina elever när jag hade gett dem i uppdrag att skriva om sin egen skrivprocess. Astrid Lindgren är en morgonförfattare, likaså Strindberg. Balzac skrev på nätterna medan han drack café noir.
     Ivar Lo-Johansson har påpekat att arbetarförfattarna tvingades att skriva på nätterna först, för att kunna arbeta och försörja sig på dagarna. Sedan när arbetarförfattaren övergår till att bli en enbart författare blir han en morgonförfattare - "därför att massorna rör sig i dagsljuset."

Vad har de för skrivverktyg?
Nuförtiden skriver nog de flesta på dator, men för inte så länge sedan kunde man i flera tidningsintervjuer läsa om hur viktig pennan och pappret var för författarens skrivglädje. Roald Dahl skrev bäst med en liten blyertsstump, Monica Hughes kan bara skriva med svart bläck och den spanske nobelpristagaren Cela måste skriva med en gåspenna. Han tänker så bra under de pauser som uppstår när han lyfter handen från det linnepressade pappret och doppar pennan i bläcket.
     För Cela är alltså papperskvalitén viktig. För andra författare som Jean M. Auel och Roald Dahl har pappersfärgen stor betydelse. De skriver båda bäst på gult kladdpapper! Ja, det finns t o m författare som har kommit på att pappersstorleken är betydelsefull. Ulf Nilsson skriver först på små lappar som han sedan monterar ihop till längre texter.

Men varifrån får de då alla sina idéer?
Gemensamt för många författare är dels att idéerna inte kommer precis när man behöver dem, dels att idéerna behöver mogna, ligga till sig. Detta kräver antingen ett mycket gott minne, eller någon form av praktiskt arrangemang. För många har en anteckningsbok blivit lösningen, bl a bröderna Goncourt, Hjalmar Söderberg och Barbro Lindgren.
     Skrividéerna tycks finnas överallt. Det gäller att ha ögon och öron öppna och beredda. Maria Gripe har i flera sammanhang berättat om hur saker har inspirerat henne. Dockan i Agnes Cecilia bara satt i ett skyltfönster i gamla stan, Glasblåsarens barn hittade hon målade på porslin och Den enögde korpen Kloke kom till på så sätt att Maria Gripe köpte en ring med en intressant sten i på en marknad i Småland. Stenen tycktes vara ett fågelöga, så började fundera och föreställa sig den enögda fågel som tappat det ögat.
     I den ovan nämnda boken How writers write berättar Cythia Voigt om hur hon en dag parkerade sin bil utanför en stormarknad. I bilen bredvid hennes satt en skara barn, som redan när hon parkerade bilen såg ut som om de suttit där och väntat länge. När hon efter en längre shoppingrunda kom tillbaka till sin bil satt de stackars barnen där fortfarande. Hon slogs då av tanken: Tänk om barnen övergivits, tänk om de aldrig blir hämtade av någon vuxen! Det är ju precis så hela hennes ungdomsserie om barnen Tillerman börjar: Den långa vägen hem, Det nya hemmet m fl. Cythia Voigt planerar sina texter noga. Hon kan till och med rita upp kartor över platserna där händelserna utspelas.
     Kartor kan i sig också ge skrividéer. Det sägs att R.L. Stevenson fick idén till ungdomsklassikern Skattkammarön av sin styvson Lloyd som ritat en karta över en ö och mitt på ön satt ett kryss för att markera en gömd skatt. Efter en längre tids idétorka satte detta fart på Stevensons fantasi och boken blev fort färdig. Han lär ha skrivit ett kapitel om dagen! Originalkartan tappades bort på den londontidning som först tryckte boken som följetong.
     En påhittad plats kunde alltså inspirera. Verkliga platser har givit den engelska författaren P.D. James uppslag till flera av hennes deckare. Hon har berättat om när hon var på besök i Oxford hos sin dotter och besökte en av de gamla kyrkorna. Då fick hon en stark inre bild av ett lik i sakristian. Detta är upprinnelsen till Smak för döden.
     De vanligaste inspirationskällorna tycks annars vara drömmar, inre bilder och minnen. P.C. Jersild vaknade t ex en sommarmorgon i sitt hus på Gotland svettig av en mardröm. Han hade sett rader av militärfordon köra genom det vackra landskapet. Det tycktes ha varit fråga om en utrotningsaktion. Drömmen gjorde så starkt intryck på honom att han genast började skriva Grisjakten.
     Michelle Magorian har berättat om hur hon såg Will, huvudpersonen i Godnatt Mr Tom, som en inre bild, när hon satt på en tvättautomat och väntade på att tvätten skulle bli klar. Han var en liten mager pojke med en adresslapp om halsen. Att hon blivit evakuerad från London under andra världskriget förstod hon genast. Men hon var vid den tiden ingen författare utan skådespelare och började forska om andra världskriget och skriva mest för att lära känna den där pojken mer.
     Psykoanalytiker Clarence Crafoord har i sin bok Barndomens återkomst konstaterat att författarskap är en sorts självanalys. Många författare återkommer till sin barndom i sitt författarskap, både i hela böcker och i enskilda korta scener. Även om händelserna inte hänt på riktigt är det sanning för den som minns, menar han.
     Har man inga idéer får man lov att stjäla dem. Jan Guillou har i en intervju sagt att alla bra författare är tjuvar.

Vad gör de för förarbete?
Förarbetet är oftast mycket noggrant, och det är inte alltid som förarbetet består av att skriva. Bo Bergman skriver i essän Det oregerliga yrket att en författare inte bara skriver vid skrivbordet. Han skriver när han går och står och ligger, och inte minst när han är lat.
     John Irving lär ha gjort efterforskningar i tre år om gamla abortmetoder och äppelplockartraditioner innan han kunde skriva Cinderhusreglerna.
     Beverly Cleary har en Harley-Davidson-motorcykel med i en av sina böcker. Hon har berättat att hon medan hon skrev boken gick till en motorcykelförsäljare och ställde frågor och bad att få instruktionsboken. När boken var färdig skickade hon manuskriptet till Harley-Davidsonfabriken i New York och bad dem rätta till eventuella fel.
     Jean M. Auel lärde sig att karva hudar och bodde i grottor när hon skrev Grottbjörnens folk och Hästarnas dal. Jan Fridegård studerade en norsk museikatalog om en vikingautställning och intervjuade en gammal historiekunnig man innan han skrev Trägudars land. Personernas namn tog han från runstenar i sin hemtrakt i Uppland.
     "The dream of my youth was to be a historian For one reason only. I wanted to know." Så inledde Vilhelm Moberg ett föredrag om sina emigrantromaner. Han arbetade hårt för att ta reda på historiska fakta. På sjöfartsmuseet i Göteborg hittade han en fartygsmodell som blev förebilden för briggen Charlotta. Han använde sin systers brev som underlag för den våldsamma beskrivningen av Kristinas sjösjuka för att den skulle beskrivas på rätt sätt och han skrev brev till en botaniker för att få reda på om astrakanäpplen kunde planteras i Nordamerika. Han lär också ha sovit en hel natt på en gravsten på en kyrkogård för att kunna ge en riktig beskrivning.
     E.B. White hade en spindel boende i en ask på sitt skrivbord medan han skrev Fantastiska Wilbur, för att kunna studera spindlarnas vanor och för att kunna beskriva spindeln Charlotta på riktigt nära håll.
     I förra numret av UBS-responsen beskrev jag i frågespalten vad några författare har för knep att skriva fastän det egentligen säger stopp. Att skrivandet är så fyllt av vånda för de allra flesta är svårt att föreställa sig. Toni Morrison lär ha sagt att det alltid är lika farligt att skriva, det är som att stå naken inför besten, blotta sig inför odjuret. Arvid Brenner har skrivit: "Att försöka leta efter de rätta orden är som att leta efter någonting i en skymning." Men är man författare så skriver man ändå. Enligt Jan Guillou är det som att gå till vilket jobb som helst.

Får de respons av någon?
Pär Lagerkvist var mycket mån om att inte prata med någon om det han skrev. Hans son Ulf Lagerkvist har i sin bok Den bortvändes ansikte berättat om hur ""största möjliga tystnad" var påbjuden i huset under de regelbundna skrivtiderna. Men de flesta andra författare har i olika sammanhang talat om hur de läser upp sina texter för familjen eller någon speciell vän som kan ge synpunkter:
     H.C. Andersen berättade sina sagor muntligt för barn för att få deras reaktioner innan han skrev ner dem. Hemingways korthuggna prosa lär ha sin förklaring i att han läste sina texter högt för en spansk hushållerska som inte kunde så mycket engelska.
     Stevensons styvson gav t ex rådet att det inte skulle vara för många fruntimmer med i Skattkammarön och farfar i familjen kom på att man kan lyssna till hemliga planer om man sitter gömd i en äppletunna på ett fartyg. Kirsten Thorup visar alla sina utkast för en vän.

Hur bearbetar de?
"That’s not writing. That’s typing" lär Truman Capote ha sagt om Jack Kerouac som själv sade att han aldrig ändrade utan skrev sina texter direkt. Men de allra flesta författare arbetar om och arbetar om. P.C. Jersild skriver mellan fem och sex utkast innan han är nöjd. Vilhelm Moberg skrev minst tre utkast och vid omarbetningen av det sista kunde han använda sig av fyra olika synonymlexikon för att välja ut det rätta ordet eller lägga till en synonym för att få längre mening och bättre rytm. Flaubert är en av många författare som bearbetade sin text genom att läsa den högt för sig själv och smaka på orden. Det är intressant att studera handskrivna författarmanus. De innehåller oftast otroligt mycket strykningar så man ser verkligen hur processen har förlöpt.

Ann Boglind