Äldre medeltid
kännetecknades av allmän ekonomisk och kulturell stagnation
i Europa. I de flesta europeiska stater utvecklades under den äldre
medeltiden ett decentraliserat förvaltningssystem som kallas feodalism.
Handeln stagnerade under 600-talet och därigenom utvecklades naturahushållningen.
Jordbruket var den helt dominerande näringen. Kronan (kungamakten=staten)
fick därigenom betydligt svårare att samla inkomster centralt
och därför decentraliserades förvaltningen. Också
försvaret decentraliserades. De lokala stormännens huvudsakliga
skyldighet gentemot kungen var krigstjänst.
Man brukar beskriva
feodalismen om en pyramid. På toppen stod kungen. Under honom fanns
storvasallerna som gavs lön mot att de skulle ställa upp med
trupper vid krig. Storvasallerna delade i sin tur ut land till undervasaller
mot att dessa ställde upp med soldater. Längst ned fanns då
bönderna. Länen blev ärftliga i större delen av Europa.
Det gjorde också att de blev mer självständiga.
Efter antiken
skedde en nedgång för penningekonomin. Handeln minskade och
de stora gårdarna blev i mycket stor utsträckning självförsörjande.
Feodalismen var ett sätt för kungamakten att kunna hålla
en försvarsmakt trots att penningekonomin och handeln gått
tillbaka. I stället för ett skattesystem som kunde finansiera
en militärmakt fick kungen bygga på decentraliserad makt.
I Sverige fick
feodalismen aldrig något fullt genomslag. En viktig anledning
till det var att länen inte blev ärftliga.
På 1000-talet
ökade handeln och jordbruksproduktionen. Det gjorde att naturahushållningen
på sikt ersattes av penninghushållning. Kungen fick åter
möjlighet att avlöna sina ämbetsmän med kontanta
medel. Feodaladeln förlorade sin militära ställning då
legotrupper infördes. Så började feodalismens upplösning.
Systemet med storgods bröts ned då självhushållningen
(naturahushållningen) inte kunde konkurrera med en ökad ekonomisk
specialisering. Här spelade städernas marknader en stor roll.
Såväl
den romerska som den bysantinska kyrkan var under 800 och 900-talen mycket
splittrade och svaga. Påvedömets makt var liten och klosterväsendet
var statt i förfall. Kyrkan stod ofta i kungarnas och furstarnas
tjänst. Dessa behövde skrivkunniga män och sådana
fanns nästan bara bland prästerna. Kyrkan fick stora egendomar
genom gåvor, testamenten och förläningar. Genom att skänka
gåvor till kyrka och kloster försökte människan vinna
salighet. Präster och munkar bad böner för dem som skänkt
gåvor. De biskopar och abbotar som skulle sköta tjänsten
ville kungarna själva utnämna.
Senast
updaterat 00-12-21 15:19